paviftitanzania.blogg.se

När jag åkte hit hade jag förhoppningar om at utmanas och det har jag absolut. Men det är fruktansvärt frustrerande och svårt att utvecklas och planera när man egentligen inte har någon vetskap om vad eleverna har för förkunskaper. Jag trodde att dessa elever skulle kunna engelska då de undervisad på endast engelsk smed undantag för de kiswahililektioner som dom har några gånger i veckan. Är det lärarnas fel? Jag vet inte. Delvis är det nog det. Det känns inte som att lärarna tar sitt yrke på allvar här eller åtminstone på denna skolan. 

Jag har aldrig varit med om något liknande. Lärare som inte dyker upp på sina lektioner, som "flyr" fältet när dom får höra att vi ska vara med och observera eller undervisa i deras klass. Det är ju ändå dom som skulle bedömt oss. Nu har jag stått på mig och krigat mig till att få den enda vettiga människan på skolan att bedöma oss och se på när vi undervisar. Annars är ju egentligen resan till ingen nytta utöver dom personliga erfarenheter och tankar jag för med mig. Men vare sig jag vill det eller inte så ska jag ju också bli bedömd och få ett betyg i slutet av denna kurs och praktik. Jag skulle aldrig kunna gå in med attityden "jag orkar inte bry mig, jag orkar inte försöka övertala honom" gentemot vår så kallade handledare som första dagen verkade helt borta och fortfarande tror att han äger världen. Klart som fan (rent ut sagt) att han kör över dig om du gör in med den attityden så nä personligen har jag inte tagit skit utan tvärtom gett denne herre ett och annat att tänka på. För någon måtta för det då ta mig tusan vara! 

All denna attityd och lärares rent ut sagt kåthet efter att vara auktoritär och utnyttja den positionen gentemot eleverna gör mig lite illamående. Dom har mer respekt för sina pinnar som eleverna för känna av vid "misstag" än för eleverna själva. Det gör mig förbannad. Det är tröttsamt att se att en tredjeklassarna inte är i närheten av vad en första eller andraklassare i Sverige kan kunskaps eller språkmässigt. De har blivit lärda att inte säga emot, inte tänka själva. Man känner sig hjälplös och tillslut helt utmattad av att på flera olika sätt försöka förklara ord eller grammatiska följder i meningar. För det blir ju fel att jag rättar något som jag egentligen vet är fel. Men antalet elever fördelat på lärare gör det oerhört svårt att hinna se varje elev individuellt och hjälpa. Här har jag int fått känslan av att man stöttar elever med svårigheter alls utan man smälter in i mängden som elev, att man har svårt för att läsa, skriva eller räkna är inget man direkt verkar vilja informera läraren om. 

Det är svårt. Jag skulle vilja sitta och förklara för varenda elev individuellt . Jag skulle vilja få dom att våga, kämpa och förstå att det är okej att göra fel.