paviftitanzania.blogg.se

En flygrädd och flamsig lärarstudents resa, tankar, känslor och upplevelser i det stora Afrikat och Tanzania som ska genomföras i 6 veckors praktik. Målet är att träffa massa fina kids och se simba och hans kompisgäng.

Kilimanjaro - mandara hut

Kategori: Allmänt

Som om vi inte var slitna nog efter lör-sön äventyr så var det i måndags dags för vandringen på Kilimanjaro. Resan till själva startpunkten tog runt 45 minuter men ju närmre vi kom desto mer skillnad i miljön kunde noteras. Grönska, frisk luft, högre höjd osv. 
 
Jag visste redan innan att det skulle bli en utmaning för min något större kropp och dåliga kondition men det var nog lite det som var poängen med. Mitt personliga mål var att hålla tempot med vår huvudguide i topp hela vägen och visst gjorde jag det. Flåsade som en strandad val hela vägen visserligen och knäna ville ta mig tusan att jag skulle ge upp, sätta mig och gråta flera gånger under vandringen men jag tog mig upp. Ärligt talat var det hemskt men jag insåg att det var sjukt bra träning och enkelt ändå på samma gång. 
 
Väl uppe skulle vi (om vi hade tur med moln och väder) kunna se ända bort till Kenya och visst gjorde vi det! Man tänker inte på hur nära det faktiskt är. Det fotades flitigt och posades som aldrig förr på så hög höjd innan vi började samma vandring neråt tillbaka till startpunkten. Ja ni kan nog gissa hur jobbigt det var trots nerförsbacke. Plötligt skulle benen, rumpan och knäna hålla emot för att man inte bokstavligt talat skulle rulla ner och med alla rötter och stenar överallt var det en utmaning deluxe. 
 
Ungefär halvvägs började jag och alla andra inse hur trött jag var för nu fick jag sånna sjuka skratt och fnissanfall att jag fick ont i magen.  Jag skrattar vanligtvis automatiskt när någon snubblar eller fastnar med fötterna i saker men nu blev det så extremt roligt när jag och givetvis alla andra var trötta så vi knappt orkade lyfta fötterna. Men karma vänner karmaaaa. Jag snubblade själv till ett x antal gånger men skrattade likväl lika mycket om inte mer åt mig själv. 
 
Summan av kardemumman var iaf att vi gjorde det! Hela vägen upp och ner klarade vi av och med darrande ben firade vi det med att posa lite till för alla foton som ska visas upp som bevis på att vi faktiskt kämpade oss upp och ner.  
 
Kommentera inlägget här: